Ett utav våra uppdrag i utbildningen är att besöka Borås konstmuseum. Så jag tog mitt pick och pack och cyklade dit med lite spänning i vad som kan visas nu. Jag tycker om att gå på museum, alltd gjort sen jag var ung. Men när jag klev in i första rummet blev jag lite stum, jag hade inte förväntat mig detta! Utställningen var en spegling av 1990-talets konstscen. Det flesta konstvärken skulle ge en chockkänsla och var ganska rakt på näsan.
Det tog några minuter för hjärnan att ställa om och verkligen ge utställningen en chans.
En utav det saker vi skulle göra medans vi var på museet var att välja ett konstverk som tilltalade oss. Jag valde ett konstverk som var placerat på golvet mitt i ett rum. När jag såg verket de första sekunderna tyckte jag att det såg vackert ut. Små glas/plast kuber stapalde på varandra. ljuset från spotlightsen gjorde så det reflekterades på kuberna så att de glittrar nästan. Jag fick känsla av att se en stad i kvälls ljuset. Jag tyckte att detta konstverk var ju inte så chockande. Men efter jag hade varit där fick jag veta av andra klasskamrater att tittar man noga så ser man i dessa små kuber ligga hårtussar och bitar av naglar från människor. Jag blev så chockad och nästan besviken att även detta konstverk var för att chockera åskådarna. Men jag har lärt mig en läxa som man också kan ta med till bildundervisningen i grundskolan och det är att det första man ser i ett konstverk kanske inte är det hela och man får leta och titta i olika vinklar så ser man små detaljer som kan vara budskapet i ett konstverk.